I år -2011- firar Ölandsklubben i Stockholm sitt 90-årsjubiléum och har drygt 175 betalande medlemmar. Under de år som gått sedan starten 1921 har 31 hedersmedlemmar utsetts och för närvarande finns det fem. ”Solmålaren” Per Ekström, född 1844 i Segerstad,utsågs 1922 till den allra första. Under det senare årtiondet har tre personer, den nyligen avgångne landshövdingen i Kalmar län, Sven Lindgren samt klubbens två tidigare ordföranden Lars Henricsson och Göran Walander, invalts som hedersmedlem. Kung Carl XI Gustav är klubbens Höge Beskyddare, ett uppdrag hans farfars far Gustav V också hade.
Initiativtagare till klubben var fabrikören P A Sjögren, ursprungligen från Södra Möckleby. Han hade länge haft tanken på att bilda en herrklubb för ölänningar i Stockholm. Men så köpte han Ekerums gård i Högsrum på Öland med avsikten att där bygga upp ett mönsterjordbruk. Krig och kriser gjorde att detta inte gick så bra som planerat och han flyttade tillbaka till Stockholm. En herrklubb kom då att förverkligas vid ett konstituerande möte den 30 maj 1921 med tolv personer närvarande. Theodor Holm som varit postmästare i Borgholm, hade utarbetat ett stadgeförslag som antogs. Dessa stadgar har sedan genom åren i huvudsak kunnat behållas med undantag för nödvändiga justeringar och tillägg. Holm blev klubbens första sekreterare. Idag är Hans Medelius, bördig från Högby, sekreterare sedan flera år tillbaka.
William Björkman, född i Mörbylånga, valdes till klubbens förste ordförande. Han var på sin tid känd som innehavare av den största samlingen av Ölandslitteratur. Efter honom har tio ordföranden hunnit svinga samma ordförandeklubba. Catharina Lindencrona, som växte upp i Borgholm, är den sista i raden och den första kvinnliga ordföranden.
Klubbens syfte var och är, att verka för kulturella, konstnärliga och naturskyddsintressen på Öland. Filosofie doktor Ernst E. Areen var vice ordförande när han två år efter klubbens bildande föreslog skapandet av en egen skriftserie, Acta Oelandica, med uppgift att i enlighet med klubbens stadgar sprida kännedom om Öland, dess historia och utveckling. Alla skrifterna är slutsålda idag, men de har betytt mycket för dokumentationen av och kunskapen om Öland under 1930-50-talen.
I förordet till den första utgåvan1924 ”Den kungliga djurgårdsinrättningen på Öland” kan man läsa: ”För mer än hundra år sedan upphörde lyckligtvis den kungliga djurgårdsinrättningen på Öland att vara till, men dess egentlige grundare Johan III har i det vapen han tilldelade landskapet – tvänne över varandra ställda dovhjortar i blått fält – rest ett för alla tider bestående monument över sin skapelse.”
I den andra boken, ”Borgholm, stadens och badortens historia”, beskrivs studier av den äldre bebyggelsen med bl.a. de karakteristiska fritrappshusen, men också bebyggelseni Borgholms omgivning.Genom att en klubbmedlem lånade ut sin bil kunde Areen åka runt och dokumentera och fotografera bebyggelsen. ”Karl XV:s öländska jaktfärder” är seriens tredje utgåva och hade även den Ernst E. Areen som författare. Nummer IV ”Öländska kulturbilder från skilda tider” är en antologi där Axel Lekander, William Anderson, Mårten Stenberger och Bror Olsson bidragit. Frans Killig som var direktör vid Ölands Cement AB skrev nummer Vi ordningen ”Ölands kalksten”, och nummer VI, ”Ottenby”, är skriven av Ernst E. Areen.
Seriens nummer VII blev ”Ölandsboken I Linnés spår” av olika författare. I samband med klubbens 25-årsjubileum gavs som nummer VIII ut medlemsmatrikel och stadgar. Sist i raden är ”En Ölandsskald. Albert Erikssons dikter i urval jämte en levnadsteckning över skalden”. Ett förslag 1934 till en skrift om Ölands kyrkor av William Anderssonkunde inte förverkligas på grund av bristen på pengar. Men här har Kyrkohistorikern Ragnhild Boström, mångårig medlem och mottagare av klubbens första Stora Pris, betytt desto mer för sådan dokumentation och kunskapen om de öländska kyrkorna.
Under hela 1940-talet var klubben mycket aktiv, sammanträdena långvariga och de avslutades ofta med vickning bestående av uppstekta kroppkakor. År1941 genomfördes en resa på Öland i Linnés spår under tre dagar vilken sammanfattades i den ovan nämnda boken i serien Acta Oelandica. Denna resa kom att få stor betydelse för att fästa uppmärksamhet på vikten av att vårda och bevara kulturminnen och väderkvarnar på Öland, vilka deltagarna under sin resa ofta funnit vara i uselt skick. Ett resultat från resan blev att en fond – Ölandsfonden – bildades. Något senare tillkom även Falks fond för underhåll av kvarnar. Klubben ger idag bidrag ur dessa för konstnärliga och kulturella ändamål, till naturskydd eller till renovering av kvarnar.
Under sin rundresa fick klubben också ett gudbarn, Kerstin Svensson, när deltagarna närvarade vid hennes dop i Runstens kyrka. Mer än femtio år senare och i samma kyrka, överlämnade ordföranden Catharina Lindencrona en minnesgåva till gudbarnet i samband med Ölandsklubbens andra resa i Linnés spår 2005.
Under 1960-talet minskade klubbens verksamhet successivt och medlemsantalet sjönk till slut till endast 17 personer. Klubbens kom fram till mitten av 1980-talet att föra en stillsam och mindre aktiv tillvaro tills en grupp yngre till Stockholm utflyttade ölänningarna blåste liv i den och en ”nystart” skedde i slutet av 1980-talet under ordföranden Lars Henricssons och sekreteraren Göran Rygerts ledning. Denna gamla herrklubb beslutade också då att damer skulle kunna väljas in. Idag har klubben sin första kvinnliga ordförande sedan nära tio år tillbaka. Nu tillkom också Stora Priset som alltsedan dess delats ut varje år. Det innebär att någon person bosatt på Öland och som gjort något av betydelse i enlighet med klubbens stadgar får f.n. 25.000 kronor ur avkastningen från Ölandsfonden som klubben fortsatt förvaltar. Hittills har 26 välförtjänta ölänningar mottagit Stora Priset, senast Torsten Kellander, föreståndare för Lantbruksuniversitetets försöksstation i Torslunda.
Ölandsklubbens sammankomster i begynnelsen var alltid förknippade med mycken god mat och dryck och genom alla år har kroppkakor importerats från Öland till Stockholm – med vissa få undantag.Vid vårmötet år 1924 serverades för 9 kronor smörgåsbord, kroppkakor, madeira, pilsner, kaffe. Vid höstmötet före jul fick man för 7 kronor förutom kroppkakorna, julbord med lutfisk och dessert samt snaps, pilsner, vin, kaffe, konjak eller likör.
Under de första trettio åren skedde sammankomsterna oftast på restaurang Rosenbad. Idag finns här regeringskansliets matsal! Rosenbad drevs då av den legendariske krögaren Agnar Meurling, uppvuxen i Mörbylånga. Enligt kanslirådet Axel Lekander, klubbens sekreterare på 1920-talet, präglades sammankomsterna av ”den gemytlighet som liksom strömmar ut från vår nationalrätt kroppkakorna”. I ett referat i Ölandsbladet den 8 december 1928 från ett möte på restaurang Rosenbad sägs: ”I kroppkakans tecken samlades man. Det är huvudrätten, även om det Meurlingska smörgåsbordet gör kroppkakan tämligen överflödig. Och så dricker man vin till ”luffarebullarna”, mosel eller rödvin. Man är alltså inte så kultiverad – om nu detta ska kallas kultur – som nere i Lund, där det kunde hända att champagnen fick skölja ner potatisbullen och det feta fläsket. I hembygden har man eljest funnit mjölken vara kroppkakans naturliga ledsagare genom svalget, såvida man inte föredrar kroppkakevällingen. Brrr”.
Han syftade kanske på det tillfälledåen kock på restaurang Rosenbad skulle laga till dem. Men denne kock var från Blekinge och misslyckades följdriktigt helt. Dåvarande ordförandens hustru fru Högner, fick i sista stund rycka in och rädda anrättningen från total katastrof! Krögare Meurling, som då var klubbmästare i Ölandsklubben, försökte sedan lära upp sin kokerska att göra kroppkakor. Så småningom kunde hon tillägna sig ”den förståelse för kroppkakans inre natur som är nödvändig för hennes (kroppkakans) presenterande för en så sakkunnig församling som Ölandsklubben”.
År 1960 hade restaurang Rosenbad stängts för alltid. Då blev stamlokuset under flera år istället restaurang Piperska Muren som Agnar Meurling också drev. Priserna hade gått upp. Måltiden kostade 18 kronor, ölet 1,60 och 4 cl brännvin kostade 1,70. Under de kommande decennierna träffades man påen rad olika ställen: Sofia församlingshus, Sjöofficersmässen, Militärhögskolan, Militärsällskapet, Oscars församlingslokal, Jacobs församlingshus.
Alltid lika efterlängtade och av hög kvalitet har sedan många år tillbaka ”nationalrätten” lagats av Ninnis Kroppkaksbod i Hagelstad. Tidigare – under senare delen av 1980-talet och1990-talet kom kroppkakorna från ”Pluggen” som drev kiosken på torget i Borgholm. Ibland kördes de då upp med egen bil av någon medlem. Numera forslas de upp med hjälp av Silverlinjen.
Sedan tiotalet år tillbaka är Domkyrkoförsamlingens församlingshem i Gamla stan en trivsam – om än ibland trång – klubbens hemvist för att träffas, fatta gemensamma beslut, bl.a. utdelningen av bidrag ur fonderna samt Stora Priset, äta kroppkakor och åhöra något aktuellt kåseri med öländsk anknytning. Klubbmästarinnan Ann-Marie Thorsén och hennes medhjälpare Lena Hvarfner har varje vår- och höstmöte fått logistiken med hämtningen av kroppkakorna på centralstationen, uppvärmningen, dukningen samt allt efterarbete efteråt att fungera perfekt.
Förr sjöngs alltid ”Kroppkakans lov” vid klubbens sammankomster. Sången skrevs till en studentfest på Kalmar nation i Uppsala där ölänningarna dominerade. Det förklarar ordet kalmarit i tredje versen. Melodin ”Rhenvinets lov” som texten är skriven till är tyvärr svårsjungen och den sjungs numera sällan. Sången är dock klubbens ”signatursång” skriven av Erik Baehrendtz – sedermera häradsskrivare i Kalmar. Han blev klubbmedlem 1928 och hedersmedlem 1946.
Sätt nu fram i Gillesalen
av den grå och vita färg
kakan av potatis malen
uppå faten hela berg!
Blott kroppkakor vill jag äta
Nöjd och glad till sista stund
När mot mig de varma feta
Le från fatens vita rund.
Under Ölands sol måhända
färgas kakan mera svart
vart vi oss i världen vända
finns ej mat av sådan art.
Nordbon sig med långmjölk rusar
Gröten trivs en skåning i
Men kroppkakan mig dock tjusar
Fläsk och skinka bo däri.
I min ungdoms fröjd och gamman
som i ålderns höst så vit
denna kakan band mig samman
med så mången ”kalmarit”.
Därför när vi Öland nalkas
samlas vi kring fulla fat.
Bröder, låt oss ljuvligt svalkas
av den ädla kroppkaksmat.
När klubben möttes för sin traditionella sommarträff, vilken ägde rum i Borgholm den 7 augusti, skedde det under mer högtidliga former än vanligt med anledning av 90-årsjubiléet. Då sjöngs Kroppkakans lov.
