Klubbens bildande
I år -2022- firade Ölandsklubben i Stockholm sitt 100-årsjubiléum och har idag 150-talet betalande medlemmar. Under de år som gått sedan starten 1921 har 31 hedersmedlemmar utsetts. ”Solmålaren” Per Ekström, född 1844 i Segerstad, utsågs 1922 till den allra första. Kung Carl XI Gustav är klubbens Höge Beskyddare, ett uppdrag hans farfars far Gustav V också hade.
Initiativtagare till klubben var fabrikören P A Sjögren, ursprungligen från Södra Möckleby. Han hade länge haft tanken på att bilda en herrklubb för ölänningar i Stockholm. Men så köpte han Ekerums gård i Högsrum på Öland med avsikten att där bygga upp ett mönsterjordbruk. Krig och kriser gjorde att detta inte gick så bra som planerat och han flyttade tillbaka till Stockholm.
En herrklubb kom då att förverkligas vid ett konstituerande möte den 30 maj 1921 med tolv personer närvarande. Theodor Holm som varit postmästare i Borgholm, hade utarbetat ett stadgeförslag som antogs. Dessa stadgar har sedan genom åren i huvudsak kunnat behållas med undantag för nödvändiga justeringar och tillägg. Holm blev klubbens första sekreterare.
William Björkman, född i Mörbylånga, valdes till klubbens förste ordförande. Han var på sin tid känd som innehavare av den största samlingen av Ölandslitteratur. Efter honom har många ordföranden hunnit svinga samma ordförandeklubba. Catharina Lindencrona, som växte upp i Borgholm, var klubbens första kvinnliga ordförande och för närvarande har Ann-Marie Thorsén hand om ordförandeskapet.
Klubbens syfte och skriftserien
Klubbens syfte var och är, att verka för kulturella, konstnärliga och naturskyddsintressen på Öland. Filosofie doktor Ernst E. Areen var vice ordförande när han två år efter klubbens bildande föreslog skapandet av en egenskriftserie, Acta Oelandica, med uppgift att i enlighet med klubbens stadgar sprida kännedom om Öland, dess historia och utveckling. Alla skrifterna är slutsålda idag, men de har betytt mycket för dokumentationen av och kunskapen om Öland under 1930-50-talen.
I förordet till den första utgåvan1924 ”Den kungliga djurgårdsinrättningen på Öland” kan man läsa: ”För mer än hundra år sedan upphörde lyckligtvis den kungliga djurgårdsinrättningen på Öland att vara till, men dess egentlige grundare Johan III har i det vapen han tilldelade landskapet – tvänne över varandra ställda dovhjortar i blått fält – rest ett för alla tider bestående monument över sin skapelse.”
I den andra boken, ”Borgholm, stadens och badortens historia”, beskrivs studier av den äldre bebyggelsen med bl.a. de karakteristiska fritrappshusen, men också bebyggelseni Borgholms omgivning.Genom att en klubbmedlem lånade ut sin bil kunde Areen åka runt och dokumentera och fotografera bebyggelsen. ”Karl XV:s öländska jaktfärder” är seriens tredje utgåva och hade även den Ernst E. Areen som författare. Nummer IV ”Öländska kulturbilder från skilda tider” är en antologi där Axel Lekander, William Anderson, Mårten Stenberger och Bror Olsson bidragit. Frans Killig som var direktör vid Ölands Cement AB skrev nummer Vi ordningen ”Ölands kalksten”, och nummer VI, ”Ottenby”, är skriven av Ernst E. Areen.
Seriens nummer VII blev ”Ölandsboken I Linnés spår” av olika författare. I samband med klubbens 25-årsjubileum gavs som nummer VIII ut medlemsmatrikel och stadgar. Sist i raden är ”En Ölandsskald. Albert Erikssons dikter i urval jämte en levnadsteckning över skalden”. Ett förslag 1934 till en skrift om Ölands kyrkor av William Anderssonkunde kunde inte förverkligas på grund av bristen på pengar. Men här har Kyrkohistorikern Ragnhild Boström, mångårig medlem och mottagare av klubbens första Stora Pris, betytt desto mer för sådan dokumentation och kunskapen om de öländska kyrkorna.
Skapandet av fonderna
Under hela 1940-talet var klubben mycket aktiv, sammanträdena långvariga och de avslutades ofta med vickning bestående av uppstekta kroppkakor. År 1941 genomfördes en resa på Öland i Linnés spår under tre dagar vilken sammanfattades i den ovan nämnda boken i serien Acta Oelandica. Denna resa kom att få stor betydelse för att fästa uppmärksamhet på vikten av att vårda och bevara kulturminnen och väderkvarnar på Öland, vilka deltagarna under sin resa ofta funnit vara i uselt skick. Ett resultat från resan blev att en fond – Ölandsfonden – bildades. Något senare tillkom även Falks fond för underhåll av kvarnar. Klubben ger idag bidrag ur dessa för konstnärliga och kulturella ändamål, till naturskydd eller till renovering av kvarnar. Under 1960-talet minskade klubbens verksamhet successivt och medlemsantalet sjönk till slut till endast 17 personer.
Uppsvinget på 80-talet och inrättandet av Stora Priset
Klubbens kom fram till mitten av 1980-talet att föra en stillsam och mindre aktiv tillvaro tills en grupp yngre till Stockholm utflyttade ölänningarna blåste liv i den och en ”nystart” skedde i slutet av 1980-talet under ordföranden Lars Henricssons och sekreteraren Göran Rygerts ledning.
Den gamla herrklubben beslutade då också att damer skulle kunna väljas in och även inne ha ordförandeposten. Nu tillkom också Stora Priset som alltsedan dess delats ut varje år. Det innebär att någon person bosatt på Öland och som gjort något av betydelse i enlighet med klubbens stadgar får 25.000 kronor ur avkastningen från Ölandsfonden.
Sammankomsterna i Stockholm
Ölandsklubbens sammankomster var alltid förknippade med mycken god mat och dryck och genom alla år har kroppkakor importerats från Öland till Stockholm. Under de första trettio åren skedde sammankomsterna oftast på restaurang Rosenbad. Idag finns här regeringskansliets matsal! Rosenbad drevs då av den legendariske krögaren Agnar Meurling, uppvuxen i Mörbylånga. Enligt kanslirådet Axel Lekander, klubbens sekreterare på 1920-talet, präglades sammankomsterna av ”den gemytlighet som liksom strömmar ut från vår nationalrätt kroppkakorna”.
I ett referat i Ölandsbladet den 8 december 1928 från ett möte på restaurang Rosenbad sägs: ”I kroppkakans tecken samlades man. Det är huvudrätten, även om det Meurlingska smörgåsbordet gör kroppkakan tämligen överflödig. Och så dricker man vin till ”luffarebullarna”, mosel eller rödvin. Man är alltså inte så kultiverad – om nu detta ska kallas kultur – som nere i Lund, där det kunde hända att champagnen fick skölja ner potatisbullen och det feta fläsket. I hembygden har man eljest funnit mjölken vara kroppkakans naturliga ledsagare genom svalget, såvida man inte föredrar kroppkakevällingen. Brrr”.
År 1960 hade restaurang Rosenbad stängts för alltid. Då blev stamlokuset under flera år istället restaurang Piperska Muren som Agnar Meurling också drev. Under de följande decennierna träffades man på en rad olika ställen: Sofia församlingshus, Sjöofficersmässen, Militärhögskolan, Militärsällskapet, Oscars församlingslokal, Jacobs församlingshus med flera.
Sång till kroppkakans lov
Förr sjöngs alltid ”Kroppkakans lov” vid klubbens sammankomster. Sången skrevs till en studentfest på Kalmar nation i Uppsala där ölänningarna dominerade. Det förklarar ordet kalmarit i tredje versen. Melodin ”Rhenvinets lov” som texten är skriven till är tyvärr svårsjungen och den sjungs numera sällan. Sången är dock klubbens ”signatursång” skriven av Erik Baehrendtz – sedermera häradsskrivare i Kalmar. Han blev klubbmedlem 1928 och hedersmedlem 1946.
Sätt nu fram i Gillesalen
av den grå och vita färg
kakan av potatis malen
uppå faten hela berg!
Blott kroppkakor vill jag äta
Nöjd och glad till sista stund
När mot mig de varma feta
Le från fatens vita rund.
Under Ölands sol måhända
Färgas kakan mera svart
vart vi oss i världen vända
finns ej mat av sådan art.
Nordbon sig med långmjölk rusar
Gröten trivs en skåning i
Men kroppkakan mig dock tjusar
Fläsk och skinka bo däri.
I min ungdoms fröjd och gamman
som i ålderns höst så vit
denna kakan band mig samman
med så mången ”kalmarit”.
Därför när vi Öland nalkas
samlas vi kring fulla fat.
Bröder, låt oss ljuvligt svalkas
av den ädla kroppkaksmat.